time to go home, alone
Kollade igenom min blogg och hittade några av alla depress texter jag skrivit.
och fan jag mår fortfarande piss ibland, men den synen jag hade på mig själv.
den har fan i mig ändrats..
jag vet inte, kanske är det desperation,
kanske är det kärlek,
kanske är det någon fas man har i livet när man är ung ?
varje gång du säger något snällt eller överhuvudtaget pratar med mig pirrar det i magen som om jag var kär.
men när jag tänker " är jag kär? ", då börjar hjärnan tala, inte mitt hjärta.
ska man verkligen lyssna på sitt hjärta ?
är det rätt ? vem vet vad som är rätt egentligen, inte jag iallafall.
du är en helt annan person, en helt annan världsdel, men det är det som gör mig intresserad, du är ingen bra person, eller det är du nog, inners inne, men det är ingenting du vissar. du leker med mig, och jag hatar det. men jag kan inte hoppa ur. jag leker leken och tar all skit. " du betyder massa för mig, det kommer du alltid göra ".
vad hände med det ? du fick vad du ville och jag gråter inombords. alla människor har ett val, men det betyder inte att alla val man tar är rätt, vem bestämmer vad som är rätt ? du ? jag ? våra föräldrar ? gud ?
kan något säga vad som är rätt. för jag är desperat.
jag skriver inombords, jag gråter inombords. men bryr du dig ? NEJ
för ett par månader sen så sa jag till mig själv, nej aldrig, det där händer inte mig.
jag är starkare än så, mycket starkare. det är den bilden jag haft av mig själv hela mitt liv,
att jag är starkare än alla andra.
nu sitter jag här, uppriven och förvirrad, inte ett skit stark. jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, tro eller göra.
jag bara vet att allt känns fel. inget känns rätt. jag försöker tänka på att jag klarar mig, att jag är stark, men det går inte på samma sätt som förut. om jag bara kunde vrida tillbaka tiden en stund. göra allt ogjort. jag var dum, men vad ska jag tro då ? jag visste hela tiden men det gick inte motstå. jag kan inte säga att jag ångrar mig, gjort är gjort. men fuck it. jag får fortsätta, som vanligt, hålla huvudet högt, att " vara stark ".
för ett par månader sen så sa jag till mig själv, nej aldrig, det där händer inte mig.
jag är starkare än så, mycket starkare. det är den bilden jag haft av mig själv hela mitt liv,
att jag är starkare än alla andra.
nu sitter jag här, uppriven och förvirrad, inte ett skit stark. jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, tro eller göra.
jag bara vet att allt känns fel. inget känns rätt. jag försöker tänka på att jag klarar mig, att jag är stark, men det går inte på samma sätt som förut. om jag bara kunde vrida tillbaka tiden en stund. göra allt ogjort. jag var dum, men vad ska jag tro då ? jag visste hela tiden men det gick inte motstå. jag kan inte säga att jag ångrar mig, gjort är gjort. men fuck it. jag får fortsätta, som vanligt, hålla huvudet högt, att " vara stark ".
Kommentarer
Postat av: ellie<3
älskar dig johanna ! <3
Trackback
